Nu har snön lagts sig över takåsarna och träden. Till och med landskapet utanför mitt fönster kan liknas vid de stora böckernas berättelser. Det är bedövande vackert men samtidigt tänker jag bara: fan vad jobbigt. Sedan snön kom och framförallt när den kom så känns det som om ytterligare en timme går åt varje dag. Varje cykel tur är ett litet äventyr i sig, påklädningen tar vad, 15min? för att inte tala om löpningen, som i och för sig är bättre nu när värsta stormen har blåst förbi. Man får vara tacksam att simningen är inomhus?

Allt detta veckan efter att jag kom hem från ett soligt och varmt Fuerteventura (som gick väldigt bra). Skillnaden mellan att gå ut och spring i shorts och springa i täckoverall och femton lager med kläder kl 07:00 kan ju tyckas vara ganska stor. Men då kan jag berätta att den är enorm.
Om jag längtar tillbaka till värmen? Joo…
Förra veckan får nog räknas som årets sämsta, träningsmässigt räknat. Ont i vadmuskel (pga av kyla?) en trasig MTB och en bicepssena som inte vill ge med sig.
På det en stor saknad av motivation och energi.

But there are no spring without any winter …

Nu har vinden vänt, och den värsta stormen, som verkar gå parallellt med min sinnesstämning, är över. Nu går jag för en till bra arbetsvecka med mycket träning och toppar det med Jul med nära och kära.
Årets julklapp till mig själv öppnade jag faktiskt redan i torsdags då vi körde 3x400m Frisim. Jag avrundandedagen på klart godkända 4.22. En lång bit över mitt rekord på 4.12 men fortfarande en bra värdemätare inför nästa år. Verkar som om tre simpass i veckan kanske är lagom trots allt. För lagom är ju bäst?

Bara hänga i, snart vänder det

Igår var en riktigt tuff dag med nästan 30km total löpdistans där huvudjobbet var kvällens 5x10min F3 (typ hårt – men inte totalt in i väggen, kontrollerat). Jag började lite trögt och trodde Per Wangel, min trogna träningskamrat här nere, skulle kuta ifrån mig i första backen. Shit! Tänkte jag – nu skiter jag i det här. Men efter krönet kom jag igång och i utförslöpan, som brukar vara min starka sida, så kom jag ifatt och drog upp. De 30 första minuterna gick väldigt bra. Hade en riktigt kenyankänsla i benen. Sån där känsla man hade som pojke när man i skymningen sprang hem från grannkompisen. Medvind, kallas det också. Medvind för medgång – eller hur var det Tom?

Men han som spar han har, och med medvind i början – ja, då blir det oftast (men inte alltid) motvind hem. Från ett stadigt 3.00-3.10fart till 4.00 och maxpuls i en vändning. Sannerligen inte lika kul sista två intervallerna. Höll ihop bra trots vinden och firade min dagens seger med glass på maten. Det är de här passen, nyckelpassen om man så vill, som jag njuter av mest. Kanske inte just under och absolut inte precis före. Men efteråt, när man slänger sig ner på marken i utmattning i vetskapen om att man har gett allt, det är livsglädje i den mest enklaste form. Just då finns det inga problem i världen – bara mina ben som värker och hjärtat som bankar. Bara sååå gött!

Imorse körde vi en lite kortare tröskelserie i poolen- 75:or. Jag fick dra (som vanligt?) och med en sådär 23-24 grader i poolen blev det inte mycket vila. Simningen har gått väldigt trögt under hösten och de ”bra” passen har varit få och de mindre bra har varit betydande. Jag ser dock en positiv förändring och axeln, som jag har haft problem med sen kraschen i somras, har börjat bli något starkare och mer uthållig.

I eftermiddag väntar backinttervaller, om en timme lite drygt Och backintervaller är ju alltid jobbigt, hur sakta det än går. Kanske sista passet med min svarta gamla Bettan. Vad blir det för cykel till nästa år? Ja, vi för vänta och se vad tomten hittar på

[Skulle lägga upp den här i lördags(?) men pga av internet problem sååå, ja…
Nu befinner jag mig återigen i Västerås och vädret verkar, från matbordet där jag sitter nu, som inte allt för omilt… får se vad jag tycker efter första cykelrundan. Hehe. )

Nästa inlägg: Sponsring och tävlingsplaner 2012

För det första har en tendens dra ut texterna i all evighet, vilket betyder att de tar väldigt väldigt lång tid att skriva. Detta medför att jag inte får tid att skriva .
För det andra har jag ingen tid(läs: ork).
För det tredje har jag gett mig själv diagnosen dyslexi (tack, stavkontroll) För det fjärde känner jag att jag sällan har något intressant att skriva om. Och jag är inte känd för att göra sensationer runt lägerelden.
För det femte brukar jag ha en tendens att göra ”folk” arga och sura pga av mina inlägg (kanske den största orsaken varför jag ska fortsätta?) Receptet för en framgångsrik blogg – middagens snackis.

Nu befinner jag mig på Fuerteventura och här är det varmt och blåsigt. Väldigt blåsigt. Så blåsigt att du måste planera löprundorna så du inte får rak motvind på väg hem. Tydligen varmare än vad det brukar vara så här års och definitivt varmare (och ljusare) än hemma i ljuvliga (men kalla) Västerås.
Vi är inte här för att sola och bada, inte officiellt åtminstone, utan är här för träningsläger numero 1 på anläggningen Playitas (som är helt suverän - se bild för fan). I skrivande stund så är det röd dag. Jag kan inte minnas en enda gång jag har varit i Spanien utan att det är någon sorts högtid. Skillnaden mot en röd dag hemma i Sverige är att här nere totalt dör, vilket å andra sidan kan vara ganska skönt. Tänk Svensk julafton, fast med 25 grader och sol…

href="http://www.joelvikner.com/wp-content/uploads/2011/12/Playitas.jpg">

Träningen rullar på. 1.5h sim innan frukost och soluppgång, 3h lätt (hah!) cykeldistans och nu vankas Bergsrundan på dryga 60min. Enda gång löprunda på knappa 10.5km ’a 55min känns någorlunda godkänt. Cykeln blev något längre än tänkt pga av häftig vind/kantvind men framförallt dålig planering. Man vet att det blåser mycket när det känns som om man kvävs, luften liksom blåser förbi munnen…

Se upp för veckans schema som kanske ploppar upp här på nätet närmsta dagarna.

Over and out

Fuerteventura, Playitas Resort , 6 december 2011

ASICS har försätt mig med två par skor för grundträningen; Kayano 17 och superskon DS TRAINER, en av marknadens mest kompletta skor. Kayano:n som är en stabil och väl uppbyggd sko kommer jag använda under mängdträningen och när marken hårdnar under vinterhalvåret. Jag kommer komplettera träningen med mina DS Trainer vilka jag kör på de lite snabbare passen, alltså snabbdistans och intervallträning (en hel del med andra ord). Anledningen är att jag vill ha en  lite lättare och mer aggressiv sko på just dessa pass, utan att för den skull riskera skador.

Jag har en tendens att överpronera en smula,(d.v.s. pronation), alltså att foten ”viker” sig inåt, så dessa skor passar mig som handen i handsken.

Inte nog med att jag nu har helt skinande nya skor, jag är också Rocklundaskogens (Sveriges?) bäst klädda löpare. ASICS skickade även kläder som är så sköna att du vill ha de på dig dagen till enda. ASICS genomsyras av bra kvalité. Allt de gör har en anledning och det märks att allt har blivit testat, testat och återigen testat. Galet bra kvalité med andra ord.

Längtar till eftermiddagens löppass. Vill bara ut. Regn och rusk, Och?..

På ASICS hemsida hittar du information om vilka skor som passar just dig med hjälp av det s.k. Foot ID. Där kan du också läsa intressanta artiklar om träningsdagböcker, hur du klär dig för vinterlöp och mycket mer. Följ länken:

http://www.asics.se/running/

Igår gjorde jag ett simpass med Elitgruppen nere på varma Lögarängen. Eftersom axeln krånglar blev det lättare sammansatt och en avslutande benserie. Efter simningen begav jag mig hemåt för att möta upp Johan Sandberg för en tur i spåret.

I lördags var jag till Stockholm och fick armen och knät röntgad, och borde få svar närmsta dagarna. Då vet vi förhoppningsvis vad det är som krånglar.

Knät känns bra och likaså löpning. Det är armen och simningen som inte alls funkar. Så nu är jag mer eller mindre tvungen att satsa mer på löpningen. Vilket kanske inte är så dumt ändå.

Ikväll blir det lite backintervaller nere vid Hockeyarenan. Imorgon ger jag mig ut på ett 20km pass i skogen + ett ytterligare lätt simpass med mycket ben .

Nu har du möjlighet att testa på en av världens tuffaste och roligaste sporter.

Jag har precis startat en ungdomssatsning här i Västerås tillsammans med Triathlonsektionen inom VSS. Jag är ansvarig för detta projekt som fortskrider över ett år och som ska motivera ungdomar att börja med triathlon (eller bara träna) Vi ser gärna att du har tränat något innan och att du har god fysik, men vi det är inget krav.

Förutom veckoträningen på ungefär 3 gemensamma pass kommer hitta på mycket kul under året. Bland annat kommer vi genomföra ett antal ”prova på”-dagar där alla intresserade sportkillar och tjejer mellan 12-20 år är välkomna att delta utan kostnad. Inga förkunskaper är nödvändiga, men det är ju en fördel om man inte drunknar på djupa.

Håll utkik här på min hemsida och även Västerås Simsällskaps hemsida för mer info (kommer inom kort).

Har du några frågor kring ungdomssatsningen eller vet du redan nu att du intresserad att delta så hör av dig till min Mejl; joelvikner@hotmail.com

I år har det dock skett en ändring inom mig. Jag vet inte om det är mina skador, min livssituation eller bara en tillfällighet. Kanske beror det på att det varit en ovanligt mild höst. Och att den knappt har börjat. Detta måste nog vara den första gången detta fenomen drabbar mig och jag hoppa det bara är en fas. Kanske kan det bero på att jag inte har varit tvungen att bege mig ut i kylan som andra normala människor. Denna höst har jag nämligenupptäckt ur ett helt nytt perspektiv. Denna höst har jag nämligen lugnt och slitsamt, likt en konstnär eller författare om du så vill (höstälskare med andra ord) kunnat suttit med min varma kopp te och njutit av de vackra färgerna. Höst kanske inte är så pjåkigt ändå?

Nu är det dock slut på det roliga (eller?).

Eftersom jag tog säsongsvila så pass tidigt (början av september) så är det ingen idé att börja stressa för nästa säsong. Nu ska jag börja planera för nästa säsong och hur jag vill att den ska bli. Medan jag gör detta ska jag börja med lite lätt spontanträning, d.v.s sånt som är kul när det är bra väder. Igår blev det till exempel drygt 8km löp a la 40min med min kaffepolare från Motalagymansietiden Johan Sandberg, (som har börjat läsa Byggingenjör här i Västerås (till min lycka!)).

Detta borde ju innebära att jag kan fortsätta att tycka om hösten. Ett litet tag till, åtminstone.

Säsongen är slut och ett tomrum infinner sig. Vad gör jag nu?

Efter  den snöpliga 21:a på Europa Cupen i Nederländerna har det bara gått utför.

Krasch på landslagslägret i Falun resulterade i en stukad fot och en trasig axel – månaders träning som bortblåst. Missade flera tävlingar och mycket  prispengar. Satt hemma och var lagom butter. Lagom tills det att jag kunde  börja springa och simma ordentligt igen drog jag på mig någon sorts överansträngning i knät. Förmodligen av för mycket cykel. Vad finns det att göra när man inte kan simma eller spring Liksom?

Naivt  var det kanske att åka ner och tävla  i Europa trots smärtan i kroppen. Men om man har tillägnat ett helt år, en hel äckligt kall vinter, stigit upp otaliga mörka mornar och get sig ut i snön för att träna. då är det inte så lätt att bara lägga sig i soffan och kolla resultatlistor. Kolla på bilder från prispallar där du vet att du borde vara med. Du borde stå bakom den där feta checken från Swedbank. Du borde.

Jag var till Kina också. U23 VM i Peking. Det var smutsigt,varmt, kvaft och ogästvänligt. Det enda positiva jag har att säga om Kina var alla trevliga människor jag träffade. Och då pratar jag inte om kinserna.Massagen var inte så dum heller. Muren var ganska häftig också. Förbjudna Staden är dock överreklamerad.

Loppet ja. Första 300m var jag grym. Låg först på vänster -”spetsen”. Efter de fantastiska 300m tog det däremot stopp. Jag kände mig som en halt antilop i en helt galen Buffelhjord. Mörbultad med andra ord. Jag är vanligtvis stark simmare. Jag ville vara med i fronten men axeln ville annorlunda.Cykeln var hemsk. Jag kände av knät från ungefär 2mil  och någonstans där beslöt jag mig för att inte gå ut på löpningen. Jag satt med tredje klungan behagligt, växlade ut ur T2 som första man och sprang en gång framför den gigantiska läktaren för att sedan stört dyka  ner i första bästa vätsketält. Mitt första DNF var ett faktum.

Med det sagt lägger jag detta bakom mig (men glömmer det inte).

Imorgon åker jag till Stockholm. Jag ska träffa två läkare; en axelspecialist och en knäspecialist. vi får se vad de har och säga. Förmodligen ska jag dra i slangar och stå på balansbräda en hel livstid. Kanske längre .

Jag återkommer med mer fakta om min spännande läkarbesök.

Soo long

www.youtube.com/watch?v=V9NZWgZ-_LY